Därför blev jag Piratpartist

Jag har aldrig varit politiskt engagerad tidigare, förutom ett fackligt engagemang i Sveriges Ingenjörer där jag både är ledamot i fullmäktige och distriktsordförande. Anledningen till att jag engagerade mig fackligt var att jag har ett starkt rättspatos och att jag tror på att ge människor möjligheten och inspirationen att utvecklas utifrån sina speciella förutsättningar.

Jag har en otroligt stark drivkraft och har lätt att bli väldigt engagerad i saker och ting och egentligen är det väl ett under att jag inte blivit politiskt intresserad tidigare, men jag har aldrig känt att det funnits ett parti som stämmer med mina åsikter. Jag har röstat på Folkpartiet i hela mitt liv för att det har varit det parti som legat närmast mina åsikter, men jag har inte känt mig helt hemma ändå eftersom jag när det gäller välfärdssamhälle och arbetsrättsliga åsikter nog ligger till vänster, medan jag i många andra frågor ligger till höger.

Mitt intresse för integritetsfrågor började under FRA-debatten, men det var inte förrän under IPRED-diskussionerna som jag lackade till ordentligt och när jag läste mer om vad som höll på hända fick man nästan panik när jag insåg att vi med expressfart var på väg att få ett samhälle där den frihet som vi tagit för given helt plötsligt är hotad.

I samma veva upptäckte jag Piratpartiet och det blev kärlek vid första ögonkastet. Jag hade ofta retat mig på gammelpartierna som lade munkavle på de politiker som inte tyckte precis som partiledningen. För mig är en öppen dialog och åsiktsfrihet något som både är självklart och ett krav i ett demokratiskt samhälle.

I Piratpartiet fann jag ett underbart engagemang, en öppenhet och en syn på demokrati som är sällsynt i Sverige. Ett parti där varje medlems åsikt räknas och där partiledningen och medlemmarna deltar i samma diskussionsforum. Ett parti där det är medlemmarna och inte partiledningen som utformar politiken. Ett parti som föddes i Sverige för endast tre år sedan och som redan finns i 23 länder! Det här är något att vara stolt över och det är en underbar känsla av att vara del av denna folkrörelse, full med kampvilja och framtidstro.

Många tror fortfarande att Piratpartiet enbart handlar om fildelning, men i själva verket är det en medborgarrättsrörelse som värnar om de allra mest fundamentala rättigheterna som demokratin vilar på, som våra politiker i rask takt har avvecklat. Även om man kanske menar gott, så helgar inte ändamålet medlen och i många fall är det en väldigt sned och inskränkt syn som ligger bakom besluten, i de fall de överhuvud taget har satt sig in i området. Men vart tog det sunda bondförnuftet vägen?

Jag minns en tid för inte alls länge sedan, när samkörning av register var en dödssynd, när avlyssning av sina medborgare var något man bara gjorde i diktaturer, när rättsäkerhet, personlig integritet, offentlighetsprincipen och yttrandefrihet var de hörnstenar på vilka demokratin vilade. En tid när jag var stolt över att vara svensk...

Den som är övervakad är inte fri och ändamålen helgar definitivt inte medlen. Alla de politiker som drev på, samtyckte eller var tysta är kollektivt ansvariga för att ha offrat våra värdefullaste medborgerliga rättigheter. Är det här det samhälle som vi vill lämna över till våra barn?

Det är här och nu som striden står om det fria samhället och ett fritt internet. Det är dags att sätta ner klackarna och säga STOPP! Medborgarnas grundläggande rättigheter är viktigare än multinationella företags vinstmarginal. Staten kanske menar väl när de vill skydda oss mot såväl terrorism som organiserad brottslighet, men det kontrollsamhälle man försöker skapa är ett större hot än hotet man vill skydda oss emot.

Därför har jag gått med i Piratpartiet!